När jag åker utomlands brukar jag nästan alltid försöka besök åtminstone en lite bättre krog. Inte nödvändigtvis en stjärnkrog, men gärna en med omnämnande i guiden. Dels för att jag vet att maten ofta är bra och för att få lite ny inspiration och idéer både när det gäller råvaror, tillagningsmetoder och uppläggningar.
Så under besöket i Viareggio hade vi bestämt, och redan bokat bord, i hotellets restaurang som har två stjärnor i Guide Michelin. Bordet var bokat till fredagskvällen eftersom de bara hade öppet på helgerna.
Ett par dagar innan besöker vi en välsorterad vinbutik i stan, och eftersom jag gärna pratar med folk, frågar jag om han ätit på hotellets restaurang. Jadå, det har han, två gånger dessutom. Så jag vill naturligtvis veta så mycket som möjligt. Han berättar att maten är fantastisk och verkligen lever upp till sina två stjärnor men att han inte går dit mer eftersom servicen vid hans båda besök varit ganska nonchalant och ouppmärksam. Jag frågar om han inte klagat, men han berättar då att det är hans kompis som har restaurangen så det är lite känsligt. Men vi får tips på tre andra krogar som han anser är minst lika bra och med rimligare priser dessutom.
Jag har räknat ut att besöket på hotellets restaurang skulle landa någonstans mellan 6-8000:- svenska kronor, vilket inte är en orimlig kostnad för en tvåstjärnig krog, men allt för mycket om man riskerar att behöva sitta och irritera sig på dålig service. Så tillbaka på hotellet bokar jag, utan problem, av vårt bord och väljer att ringa och boka bord på Ristorante Da Miro som ligger nere i marinan i Viareggio. Krogen fick omnämnande i guiden både förra och detta året och har funnits sedan 1954.
Krogen öppnar först kl 20.00 och de flesta gäster anländer samtidigt. När man kommer in ser man först bara ett ganska litet rum med fyra bord och en bardisk. Men längre in i lokalen ligger en större matsal med ett delvis öppet kök. Vi blir placerade i det första rummet och blir snabbt tillfrågade om vi vill starta med ett glas prosecco och det vill vi. Vi blir serverade av en kvinna, den enda i servicen som pratar tillräckligt bra engelska för att kunna svara på eventuella frågor, visar det sig. Vid de andra borden i ”vårt” lilla rum placeras en barnfamilj och andra turister. Lite trist att inte få sitta ihop med lokalbefolkningen, men förstår att det förmodligen är av praktiska skäl.
På menyn finns en liten avsmakningsmeny bestående av totalt fyra rätter men vi bestämmer oss för att välja från a la carte menyn istället. Jag beställer ”Seafood soup” till förrätt och frågar hur den är tillredd, dvs. om den är krämig och mäktig eller av det lättare slaget, och får till svar att den innehåller tre olika sorters musslor och att den kommer i en ”white sause”… inte helt glasklart men låter ändå gott. Till varmrätt beställer jag en av kvällens två rätter utanför menyn. Spaghetti med knivmusslor vilket tydligen är en av ortens specialiteter.
Vinlistan är imponerande och indelad i olika italienska regioner. Några sidor innehåller även viner från övriga delar av världen. Men jag dricker gärna något lokalt och frågar om de har något passande att rekommendera. Får ett förslag och blir överraskad att det är ett av de billigare vinerna som dessutom visar sig smaka utmärkt och passa perfekt till maten.
Innan förrätten kommer det in en korg med bröd och olika sorters grissini. Sen får vi in två små tilltugg bestående av små trekanter stekt bröd med örter på samt några små friterade knyten med mozzarella och räkor i. Ganska smaklösa men krispiga och fina på utsidan.
Min soppa visar sig vara en stor form med vinkokta, inte riktigt som jag föreställer mig ”white sause”, musslor samt några bitar stekt bröd. Musslorna är både goda och många. Enkelt och gott.
Trots att vi får sköta påfyllningen av vin och vatten själva blir bordet avdukat ganska snabbt efter att vi ätit upp våra förrätter.
När varmrätten kommer in är den både god och innehåller väldigt många rensade knivmusslor. Spaghettin är perfekt kokt, inte för ”al dente” och inte för mjuk. Smakerna av hav, citrus och vitlök är i perfekt balans. Jag slukar alltihop.
Dessertlistan är kort och finns bara på italienska. Vi är ganska mätta och bestämmer oss för att dela på en baba au rhum. Den serveras i form av fyra små champinjonformade bakverk indränkta i rom och till det får vi vispad grädde och en len vaniljkräm. Det slinker lätt ner tillsammans med en kopp cappuccino och ett glas torr grappa.
Middagen har tagit lite drygt två timmar, maten varit god och portionerna rikliga. Servicen korrekt men inte på toppnivå. Prismässigt ligger förrätterna runt 150:- svenska kronor och varmrätterna från 200:- och uppåt. En bra kväll totalt sett men ärligt talat inget jag kommer längta tillbaka till.
Till skillnad från t.ex. Ruths Gourmet i Skagen där jag var i somras, som också fått omnämnande i guiden, tvivlar jag på att Da Miro kommer tilldelas någon stjärna i guiden. Men det är säkert inte deras ambition heller.