Att åka på en kryssning som utgick från Havanna var absolut ingen självklarhet för mig. Cuba är en diktatur och där om råder det ingen tvekan, något som jag visste redan innan jag åkte.
Det spelar ingen roll hur socialistromantisk man än är så kan man inte förneka detta, och befolkningen har det otroligt svårt och de lever under hemska förhållanden.
Varför åkte jag då? Jag har alltid varit av den åsikten att det är bättre att besöka länder, oavsett hur illa det styrs dels för att ta reda på så mycket fakta man kan och därmed kunna uttala sig i frågan, visa sitt stöd till befolkningen genom att man faktiskt kommer dit och ser hur de har det och också försöka göra något gott för den enskilda individen så länge man är i landet. För mig stod det klart nästan direkt att det valet inte var rätt, men blev tydligare ju fler dagar jag vistades där. Men jag trodde nog att levnadsvillkoren för befolkningen skulle ha förbättrats efter att president Obama var där för att mjuka upp förbindelserna och också öppna upp sin ambassad men så var inte fallet.
Eftersom jag landar efter att solen gått ner och gatubelysning saknas på de flesta ställen märker jag inte direkt hur sliten staden är och att den saknar alla spår av underhåll. Jag checkar ju också in på ett mycket exklusivt hotell även om det är väldigt bedagat. Det är fredag när jag kommer till Havanna och något som slår mig är att det vimlar av människor överallt på gatorna. De står i par eller klungor utan att till synes göra något speciellt. Får senare veta att det är ett helgnöje, att samlas på gator och torg för att umgås eftersom man saknar pengar till andra nöjen.
Efter frukost nästa dag beger jag mig ut på stan i det område hotellet ligger. Det är även denna dag mycket folk på gatorna och det vimlar av herrelösa hundar överallt. De flesta byggnader är fallfärdiga förutom några få som verkar vara i bättre skick och är målade i de så typiska pastellfärger som man ofta ser på bilder från staden.
Matnörd som jag är går jag in i en matvarubutik. Hälften av varorna består av alkoholhaltiga drycker i samma prisklass som runt Medelhavet. Detta trots att en statligt anställd tjänar motsvarande mellan 150-300:- sek. i månaden. Resten av de varor som finns i butiken är en hylla med pasta – en sort. En hylla med matolja – en sort. Ytterligare en hylla med läsk – en sort samt någon typ av skorpor – också de bara en sort. Kikar även in på ett apotek, men det saknas varor på alla hyllor utom en och där står några glasflaskor med någon typ av vätska i. Fattigdomen gör sig påmind överallt. Handlar en flaska vatten i en lite mer ”turistig” butik och tänker att här vågar man nog betala med en lite större sedel utan att bli lurad. Det är nämligen ganska vanligt att man får tillbaka i fel valuta när man handlar. Cuba har två valutor, och lite förenklat kan man säga att den ena är för turister och den andra för lokalbefolkningen vilken i sin tur är värd mindre. Så när jag ska betala för mitt vatten som ska kosta motsvarande ca 20 svenska får jag mycket mindre tillbaka än jag ska vilket innebär att killen i kassan försöker ta runt 130 svenska kronor för en halv liter vatten. Detta händer hela tiden och ska man åka taxi gör man klokt i att förhandla om priset redan innan man sätter sig i taxin. Även då drar de till med summor som är ca 50-100% mer än vad det i själva verket ska kosta men säger man nej och går därifrån brukar de ge med sig.
På restaurangen jag äter lunch har jag turen att få en servitör som är mycket frispråkig, vilket är väldigt ovanligt beroende på rädslan att bli angiven. Enligt honom är angiverikulturen utbredd och de som anger någon kan få fördelar. Han berättar också att det är en missuppfattning att det finns fri sjukvård i landet en av de saker som ledningen i landet gärna framhåller som en fördel med systemet. Han hade nyligen tagit sin fru till ett sjukhus, hade turen att överhuvud taget få komma in i byggnaden men fick veta att det varken fanns någon läkare som kunde ta emot och inte heller några mediciner att tillgå. Hur kommer detta sig då? Han hade inte tillräckligt med pengar att muta de ansvariga med. Då är denna man ändå förhållandevis privilegierad som ändå har ett jobb på en hygglig krog. Det han berättar gör mig riktigt illa berörd men jag kommer att se ännu mer elände.
På väg tillbaka till hotellet stannar jag till på en liten uteservering vid havet och beställer en öl. Men det finns ingen öl, säger servitören, men jag kan få beställa en drink istället. Inte så sugen på det just då så jag tackar för mig och ska gå. Då ångrar han sig och säger att han ska fixa en öl. Jag vet inte om han var iväg och hämtade den i närheten, eller om han helt enkelt bara försökte sälja något dyrare till mig, men en öl får jag ganska snart. Sitter en stund och njuter av värmen, utsikten och tittar på alla gamla bilar som puttrar förbi på vägen som skiljer min plats och havet.
Nästa dag är det dags för mig att bege mig till fartyget jag ska åka runt i Karibien med. Checkar in, får min hytt och beger mig ut i den del av staden där kryssningshamnen ligger. Den gamla delen av Havanna. Tänker att det kan vara intressant att se hur denna del av staden ser ut eftersom den är mycket populär bland turister och ju borde vara i lite bättre skick än det jag sett hittills. Men det jag ser gör mig illa till mods. Om byggnaderna jag sett innan, där folk bor, har varit i mycket dåligt skick är de allra flesta i denna del av staden helt obeboeliga enligt våra mått mätt. I princip alla byggnader är grå, ser ut som rivningskåkar och många saknar både fönster och dörrar. Det sitter skynken eller trasiga plankor där istället. Mitt i staden finns ett kolkraftverk som spyr ut orenad svart rök dygnet runt, trots detta hänger det kläder på tork överallt utanför byggnaderna. Det är lika mycket folk på gatorna här och i princip alla jag går förbi skannar av mig, vad jag har på mig och hur mycket koll jag har på min väska. Jag är inte rädd men det är obehagligt. Dessutom är deras blickar helt uttryckslösa och utstrålar en hopplöshet som man vanligtvis inte ser hos mer än enstaka personer som är mycket deprimerade.
Besöker en butik i området som saluför både inhemska cd-skivor och kokböcker. När jag kommer in ursäktar sig killen, som jag antar är ägaren, över att det finns så få varor i butiken. Jag bestämmer mig i alla fall för att köpa en cd-skiva och en kokbok. När jag ska betala samtalar vi lite om de varor jag köper och jag frågar lite försiktigt hur det funkar med varor och utbud i affären, men då dör hela samtalet. Det märks tydligt att han inte vill svara på några frågor utanför ramen, vilket bekräftar det mannen på restaurangen berättade om, så jag tackar för mig och går vidare. En positiv sak ser jag i alla fall, och det är på skolan som ligger i närheten. Där bär alla barn prydliga skoluniformer och har böcker som ser väldigt nya ut vilket tyder på att detta ändå är finansierat av staten. Sen vet jag ju inte vad som står i böckerna, eller vad de får lära sig.
Kommer sen till ett stort torg där det ligger enorma byggnader som ser ut som myndighetsbyggnader, endast dessa är underhållna. Att de är det gör ju också kontrasterna mellan dem och de urusla bostadshusen som finns runt om mer markant. Hästskjutsar att hyra finns överallt men hästarna är så magra och i dåligt skick att det gör ont i en. Dessutom blir de slagna mest hela tiden då de är för slitna och varma för att orka röra sig framåt i någon nämnvärd fart. Ser en blind man som utan hjälp från någon eller utan något hjälpmedel försöker ta sig fram genom att treva sig fram längs husväggen för att inte hamna ute i den livliga trafiken på den smala gatan. Vilken hopplöshet. Jag orkar inte mer utan återvänder till båten och min privilegierade tillvaro och tänker inte gå av båten fler gånger här förrän jag måste efter kryssningens slut och jag åter ska bege mig till flygplatsen. Jag veta att det finns många som hyllar, och älskar att åka till, Kuba. Men jag förmodar att de landat på flygplatsen, blivit hämtade och sen transporterade till någon av de lyxiga hotellkomplex som finns på ön och inte sett det jag gjort. Jag kommer i alla fall aldrig åka hit igen! Människorna här lider. De är varken bättre eller sämre personer än oss andra men de lever under förhållanden vi nog har svårt att föreställa oss och tvingas göra saker som de säkert inte hade gjort om omständigheterna hade varit annorlunda.